Återvändsgränden
Har inte haft ork och kraft att uppdatera bloggen på länge nu. Känt mig så oerhört trött och kraftlös. Ledvärken tar enormt mycket på krafterna, så det finns ingen energi kvar till något annat.
När jag läser vad andra cancersjuka skriver om perioden efter avslutad behandling, så förstår jag att det här är vanliga reaktioner. Trötthet och depression. Sen gjorde beskedet att jag inte skulle få gå tillbaka till ordinarie jobb, att jag hamnade i någon slags återvändsgränd, som det är påtagligt svårt att ta sig ur.
Tittade nyss på ett TV-program där min sångfröken Caroline af Ugglas medverkade. De pratade bland annat om psykisk ohälsa och Caroline talade om vikten av sömn och motion vid sämre mående. Och naturligtvis sång!
Kören, gymmet, promenader, cykelturer och vila är vad jag ägnar mig mest åt.
Ibland känns det väldigt enahanda och tråkigt. Eller rätt ofta förresten. Jag kan tycka att jag oförtjänt har drabbats av mycket olycka de senaste åren. Men tyvärr, det finns ingen rättvisa i livet. Man får inte alltid det man förtjänar. Ofta får man något mycket värre.
En läkare från onkologen ringde mig alldeles nyss. Han hade blivit ifrågasatt av Försäkringskassan. De undrade varför han sjukskrivit mig helt till slutet av maj.
Det känns väldigt tärande att Försäkringskassan ska ifrågasätta hälsan hos oss med cancersjukdom. Vi har ju bara en önskan. Att vi ska bli friska och kunna återgå till ett normalt liv igen!
Jag kollar platsannonser varje dag, men jösses, jag känner mina begränsningar. Inte någonstans efterfrågas en cancersjuk kvinna med svår artros och diabetes, som närmar sig pensionsåldern.
Nåväl, idag ska jag göra något som jag kommer att bli oerhört glad av. Jag ska åka till barnbarnen på eftermiddagen och bada i badhus med dem. Det kommer att ge mig energi och lite livsglädje åter.
Så jag hankar mig fram, en dag i taget.
