Det onda
Jag visste inte att ont kunde göra så ont. Att jag skulle få många biverkningar, har jag blivit informerad om. Jag får tung cytostatika och då följer biverkningarna med.
Men ändå. Jag hade inte förstått fullt ut. Att jag skulle drabbas av illamående, diarré, aptitlöshet, håravfall och trötthet var jag på det klara med. Men den här smärtan har tagit mig med storm.
Har ohyggligt ont i benen och fötterna. Fotsulorna och tungan känns som öppna sår. Har kraftig svampinfektion i munnen. Det gör ont i hårbotten och under naglarna. Till och med ont under ögonbrynen.
Dygnets höjdpunkter är var sjätte timme, när jag tar värktabletterna. Inte för att de hjälper jättebra, men de kapar topparna och gör mig lite vimsig i huvudet.
Jag tänker dock att medicin som har så satans mycket biverkningar, måste ha lika mycket verkningar. Det måste vara balans!
Igår var jag till Stockholm och firade yngste sonens födelsedag. För 28 år sedan, så här dags, låg jag på operationsbordet och en stor kille plockades ur min mage.
Han blev, precis som jag, scout i unga år och har varit scoutrörelsen trogen sedan dess. Inom scouting är det så självklart att man hjälps åt och att alla har samma värde. Tänk om sådana värderingar kunde dominera istället för det egoistiska tänk, som många ägnar sig åt idag.
Com Hem har fortfarande inte åtgärdat felet i huset, så TV är jag fortfarande utan. Det är trist när man är trött och orkeslös. Att titta på TV vore en bra avkoppling.
Så radio är en lösning. Tyvärr har jag radioskugga i hela lägenheten, radion fungerar endast på balkongen! Än så länge går det bra att ha balkongdörren öppen, men snart blir det för kallt.
Ibland lyssnar jag på radio via datorn, men jag har inte obegränsad surf och ofta tappas ljudet bort.
Så. Tålamodet sätts på prov minsann!
