trollresan.blogg.se

På måndagen börjar min semester och en utflykt till Skansen står på programmet. Det är sönerna, svärdöttrarna och älskade lilla barnbarnet Bror som är med på äventyret. Vi tittar på grisar och klappar getter. Vi ser vargar och berguvar. Vädret är rätt hyfsat, men regnet hänger i luften.

 

Jag tror det var vid björnarna som det hände. Min telefon ringde. Det var från Bröstmottagningen. I samma stund öppnar sig himlen och regnet vräkte ner. "Du får komma och träffa doktorn imorgon klockan ett", säger rösten i telefonen.

Imorgon, tänker jag. Redan. Varför ringer de nu? Jag är ju på Skansen. Orationella tankar virvlar runt i hjärnan. Jag går närmare björnarna och tittar på två stycken som brottas i vattnet.

 

Går sedan tillbaka till sönerna och berättar vad som hänt. Resten av Skansenbesöket går jag som i en dimma. Jag vet att vi tittar på älgar och apor. Att vi klappar en orm och en stor spindel. Jag håller mig nära barnbarnet hela tiden. Vill stoppa tiden. Vill bara vara här, nu, med de människor som betyder mest.

 

Efter Skansen åker vi till en restaurang för att äta middag. Det är jag som kör hela tiden. Jag är djupt koncentrerad på körningen och släpper inte in andra tankar. Kör, kör, hitta parkering, full koncentration. Inget får störa hjärnan, som är som avstängd.

 

Restaurangen, Mosaik, vid S:t Eriksplan är förvånansvärt bra och trevlig. Mycket god mat. Även här är jag nära barnbarnet. Läser en saga medan vi väntar på maten. Deltager inte i konversationen, utan sitter i min bubbla tillsammans med Bror.

 

Innan vi åker hem, åker vi till Enskede, för att hämta Kezzi som varit där hos goda vänner under dagen. Klockan är mycket när vi kommer hem, jag är väldigt trött och somnar direkt.

 

Nästa morgon går jag in och läser min journal på nätet. Jag hittar beskedet som jag kommer få av doktorn lite senare. Jag läser orden om och om igen. Jag har en malign tumör i bröstet, en metastas i en lymfkörtel och hela bröstet ska opereras bort.

Fast jag var förberedd på orden, så känns de ändå så oerhört, oerhört chockerande.